duett i evertslunda
Lyssna på visan!
1. Evert: Märta den första gång jag dig minns från Bie kom du med bussen.
Då tänkte jag: Herre jösses sånt kvinns! För du steg av först med stussen!
Märta: Och du hade far dins uttjänt frack, en maskros det ut ur knapphålet stack,
så man får ´nte undra om jag sa: Ack!
Av snuset i välkomstpussen!
2. Evert: Stenig var åkern, klent gav ens äng och ensamt var det med katten.
Dyster var stugan, hård var min säng och kall var den med om natten.
Men med pelargoner , städning och mat har du Märta ordnat allting så rart
för en som hittills har levt blott och bart på potatis och bröd och vatten!
3. Märta: Nej, oborstad var du, smutsig och dann och hade inga fasoner.
Men tvättad och i kostym är du grann och nu har du ambitioner!
Lyssnar man noga nu på ditt tal om åker och äng och bankkapital,
och om inte tungan din är för hal, så hör man små orgeltoner!
4. Evert: Spelmän! Ni äro vittnen ni två! Mänskan har nästan frie!
Märta: Pyttsan, det är ju han som brett på - fast nåt ligger det väl i e´ .
Evert: Svara mig kvinna: Vill du mig ha med kor gård och teg på tunnlandena?
Märta: Evert, du får ett rungande ja!! Så sant som jag är från Bie!
5. Båda: Så leta sig lyckan hit ut till slut, om Bie den tog en runda.
Spelmän, för ryktet på bygden ut åt människor att begrunda:
Att kärleken kommer, kärleken går, kärleken trivs, trots små gråa hår!
Evert och Märta kärleken får här upp i Evertslunda!