Den här sidan tillägnar jag min mormors morbror, Lars Landgren, legendarisk kyrkoherde i Delsbo och biskop i Härnösand. (Jag minns att min mammas kusin, Ewa Bergkvist, som bodde i Norrtälje hade en förstoring av hans foto på väggen hemma). Enligt vad jag förstått var han en kraftkarl utan like bland kyrkoherdar och biskopar. Hans valspråk Tiden är kort. Men så hann han mer än de flesta, det kommer du att se om du tittar lite på den här sidan. Man har gjort en spelfilm om honom. Den gjordes 1949, och sändes tisdagen den 28 januari 2003. Vad jag förstod var filmen ganska autentisk och följde hans liv någorlunda trovärdigt. Att en biskop så handgripligt skulle ta tag i missförhållanden är förstås otänkbart i dag, när kristendomen är så uttunnad och dess förkunnare så diffusa. (Vad som är orsak och verkan låter jag vara osagt).  Landgrens sätt att tackla problem var snarare sheriffens, eller möjligtvis en länsmans.På en kärnfull svenska, som huggen ur sten, uppfostrade han människorna antingen han var lärare eller kyrkoherde eller biskop.  Länsman i Delsbo kom visst bort sägs det och då kan man förstå att det behövdes hårda nypor för att få igenom förbättringar i ett pastorat, som verkade minst sagt svårskött. När folk förstod att han var en ganska snäll människa bakom sitt barska yttre och att han bara ville sina församlingsbors bästa, fick de en mer och mer positiv syn på honom, och när han lämnade Delsbo för att bli biskop, så frågade hans församlingsbor om han inte kunde avsäga biskopsutnämningen. Hans gravsten i Härnösand är hög, som honom själv. Jag är glad att kunna återuppliva minnet av en man som betytt så mycket för Norrland.