Man vet inte så mycket om Landgrens barndom. Hans släkt var bönder och han föddes i Östervåla i Uppland, på gränsen till Västmanland. Han föddes den 14 maj 1810, (alltså samma år som Jean Baptiste Bernadotte utsågs till tronföljare i Sverige), och det var då han firade födelsedag, även om det stod den 14 april i dopboken, vilket Bohlin anser vara en felskrivning. Pappan arrenderade gården Gundbo vid Tämnaren. Den hörde till det medeltida herresätet A(Å?)spenäs.

Det berättas om Landgren att han hade en brinnande läslust, vilket han skulle ha fått bannor av sin far för. Att "hänga med näsan över boken" ansågs vara "latmansgöra" på den tiden. (Det fick han ytterligare klart för sig när han försökt få delsboborna att bygga skolhus). Det berättas att han brukade predika för boskapen när han vallade dem, men det är såna berättelser som brukar berättas om många svenska pojkar som blev präster förr i tiden. 

En gång under ungdomsåren predikade han i alla fall i sin hemförsamling. Antagligen 1824 när han just blivit gymnasist och det sägs att kyrkan var fylld av nyfikna och intresserade åhörare. Han var då14 år, så man kan ju förstå att folk var intresserade.

Fadern tyckte att om det skulle bli några fortsatta studier, så skulle Lars läsa till präst. Men det ville inte Lars, han ville studera till magister. De kom inte överens och Lars for iväg efter att ha lovat att inte komma hem igen förrän han hade tagit sin examen. Det löftet höll han. Fast sedan blev han både präst och biskop

På somrarna brukade han sitta i en oxel och studera, en originell studiekammare får man väl säga. Oxeln växte i närheten av hemmet och när Bohlin skrev sin bok (1942) stod den fortfarande kvar. När familjen sedan flyttade till Odinsfors i Tierp, hittade han en lind som ersatte oxeln - berättas det, får man väl tillägga.

Det berättas också att han brukade gå djäknegång med en kamrat under julferierna. (1819 års psalmbok hade just kommit ut). En vanlig rutin för djäknegången var denna: När djäknarna kom in i stugan satte de igång att sjunga en julsång. Sen gick de fram till värden och värdinnan i huset och sen till de övriga för att önska god fortsättning på julen. Försångaren avtackades av värden och man fick en gåva. Ofta fick man också mat och brännvin. Landgren var intresserad av barnkör och sång i skolorna. Kanske var det ett resultat av djäknegången. Att gå djäknegång var kanske också ett sätt att dryga ut kassan, eftersom man får förmoda att man inte hade det så gott ställt. 

Han prövade också på att vara informator under gymnasietiden. På det första stället han var anställd fick han sluta för han gav eleverna för mycket stryk.

År 1819, alltså vid nio års ålder, skrevs Lars in vid trivialskolan i Gävle. Trivialskolan var gymnasieförberedande, till skillnad mot realskolan, som gav allmän medborgarutbildning. Hur var Landgrens betyg då? Vissa år hade han fina betyg, men andra år dyker det upp underbetyg. Under gymnasiet var det både upp och ner. I grekiska hade han toppbetyg och i andra språk t ex latin och hebreiska var han bara godkänd.

Landgrens far hette Lars Olsson. Namnet Landgren tog sonen Lars. Han ville kallas Landgren. Lars tyckte han aldrig om. Han var yngst av fyra syskon. Hans äldsta bror, Olof, blev bonde i Tierp. Flickorna, Anna och Stina Larsdotter blev gifta i hemsocknen . Någon av dem var alltså min mormors mor - jag vet inte vem, men jag ska forska mer i det. Bohlin säger (lite tidstypiskt) att: "Inget av syskonen tycks ha visat någon mer framträdande begåvning eller ha höjt sig över sitt stånd. Allt samlades hos den yngste". Nåja, hade flickorna fått läsa och studera hade kanske de också kanske visat andra talanger än att bara vara goda mödrar (vilket är gott nog tycker jag). 

Visst kunde Lars uträtta olika sysslor, men han tyckte mest om att läsa. Och fastän han var stor och kraftig till växten, så hade han klen hälsa och det bidrog till att han fick börja i skolan. När han var nio år flyttade han till släktingar i Gävle och började Trivialskolan och gick sedan vidare till gymnasiet. Om det skulle bli några fortsatta studier, så skulle Lars läsa till präst, tyckte fadern, men Lars ville studera till magister. De kom inte överens och det gick så långt att Lars for iväg och lovade att inte komma hem igen förrän han hade tagit sin examen. Han var en envis människa och höll sitt löfte.