Jag tyckte att Landgrens visitationer är värda en egen sida. Jag citerar här W M Carlgren ur hans skrift (se Mina källor). På vissa ställen kan man väl fundera om Carlgrens generaliseringar är så genomtänkta, men jag citerar honom rakt av ändå.

"Men en biskop har icke endast att sitta hemma vid rodret i stiftsstaden. Han måste äfven då och då se till församlingarna. De från varandra vidt skilda läroverken skulle också af sin eforus besökas. Dessa besök ställdes vanligen i sammanhang med visitationerna. Jämförda med visitationerna i sydligare landsändar, hvilka andra och större kraf måste icke visitationerna i hela det samfällda Norrland hafva ställt på en biskop!
Vad den 70-årige biskopen på dessa resor presterat av ungdomlig lifskraft och hänförelse, lär sent glömmas. Låtom oss för en liten stund göra honom sällskap. Själfa resorna förtjäna sin minnesteckning icke blott såsom bidrag till Landgrens karakteristik utan äfven ur synpunkten af den uppryckning, den eggelse till handling som han spred omkring sig. Norrlänningen är ju trög, icke mycket benägen att inlägga energi i sitt arbete eller 'hugga i', såsom man säger. Här visade med exemplets makt en af samhällets ypperste och högst uppsatte män och därtill 70-årig huru det går till när man vill fram i världen. I eller med en liten ensitsig oansenlig karriol plägade han draga åstad från Hernösand. I nedre Norrland med dess lifligare samfärdsel voro i allmänhet inga nämnvärda svårigheter att öfvervinna. Men skulle hans karriol, som av ägaren fick sina egna smeknamn, såsom 'åbäket' eller 'landsvägsriddaren', förflyttas från terra firma till 'mare incertum', (det osäkra havet) så kunde man få se hans högvördighet själf hugga i för att verkställa förflyttningsakten. Hans anseende led däraf ingenting, men han gav en knuff åt trögheten och senfärdigheten.
Huru han tog sig fram i lappmarker och stiftets nordligaste delar, måste för den, som känner till dessa till stor del väglösa, öde och ogästvänliga vidder, förefalla nästa som en gåta. Såvidt för skildraren kändt är, hade han icke heller på dessa visitationsfärder någon reskamrat. Protokollsförare var han själf eller någon, som för tillfället fanns att tillgå. Karl XII:s-naturen, hos Landgren helgad till missionärens, hade här ett fält, liksom enkom skapadt för sig. 'Hans färd direkt från Arjeploug till Jockmock öfver berg och moras var en bragd utan like i oräddhet och uthållighet', har en kännare sagt. Det hände under en sådan färd på fjäll- eller skogsvägar, kanske hellre stigar, som endast på vintern äro vägar, att ett moras alldeles omöjliggjorde karriolens bruk. Några uppbådade, handfasta karlar måste då krångla karriolen jämte biskopen - stundtals kvarsittande i åkdonet - öfver spången eller kafvelbron, tills de åter kommo på fast mark. Vid färden uppför Torneå älf togs karriolen sönder och medfördes på en roddbåt. Väder och vind generade inte Landgren. I ur och skur kunde han komma, i ur och skur resa sin väg.
Genom dessa resor lärde Landgren känna aflägsna, andligt och timligt obrutna och försummade vildmarkers behof och samlade en erfarenhet, som stiftsstyrelsen till godo. De flesta lapp- och finnmarksförsamlingar hade aldrig förut sett en biskop. Om Gellivare finns antecknad en biskopsvisitation 1751, därefter ingen förrän genom Landgren. Besöken voro stora tilldragelser, och respekten för den kroppslige och andlige rese, som nu uppenbarade sig, hade nog sin nytta med sig. I fråga om, hvad Landgren genom sin starka personliga insats verkat betydelsefullt till båtnad för den norrländska kyrkans lif och utveckling samt församlingslifvets höjande, hade naturligtvis det lokala, personliga besöket och ingripandet  sin särskildt stora betydelse.
Annex- och kapellförsamlingar oberäknade, hafva årligen 9 à 10 större visitationer blifvit av Landgren förrättade. Åren 1877 och 1882 finna vi honom i öfversta Norrland.
Öfverallt vid hans visitationer visade sig omsorgen om folkupplysningen vara hans stora hjärteangelägenhet. Det genomgående temat i hans tal till församlingarna var maningen för folkskoleväsendet. I folkskolans lyftning till högsta möjliga fullkomning såg han tydligen Norrlands hela framtid och välfärd. 'Intet offer får anses för stort, ingen uppoffring för påkostande för målet: fullständig uppfostran', säger han i ett af sina tal."

"I Jukkasjärvi och Karesuando funnos ännu 35 år efter folkskolestadgans införande inga folkskolor. Då Landgren frågade kyrkoherden huru det stod till med skolorna, svarade denne: 'Nå, nå bra'. 'Hur många har ni då?' frågte Landgren. 'Nå, nå, nå, nå, inga', blef svaret."

"Till visitationerna hörde också kalasen, därvid Landgren till prästfruarnas förtviflan gjorde mycket dåligt skäl för sig. Hörom Landgrens till en prästman i öfre Norrland gifna recept för matsedel:
     "Tre strömmingar, ett lite stycke brö,
      Den som inte vill lefva, får väl dö,
det är lagen för alla visitationsförrättningar i Hernösands stift'. En fru lär emellertid ha listat ut att han tyckte om salt kött och rotmos; och se - biskopen åt med god aptit."

"Såsom Landgren hade lärt sig Delsbomål och finska, så studerade han också för att komma närmare det lapska språket, till vars grammatik han äfvenledes gjort ett utkast".

Det var lite om Landgrens visitationer.