Hannah Haslingdons och hennes familjs historia nedskriven av hennes dotter Julia Forsström (renskriven av hennes sons sonson, Gert Forsström) År 1839 levde i Liverpool en kapten James Haslingdon med sin hustru Marianna och sin son James. som var 15 år gammal. Den 15 oktober det året utökades familjen med ett par tvillingar, en pojke och en flicka. Den lilla gossen dog, men flickan fick leva och döptes till Hannah. Det var ett mycket ömtåligt barn. Vid fem års ålder förlorade hon sin far, som omkom vid en olycka på hans eget skepp. Han stod lutad mot relingen och såg hur besättningen höll på att lossa lasten, när ett stort block råkade lossna. Det svängde över skeppet och träffade hans huvud. Han hade just då vänt sig mot relingen. När de kommo upp till honom, var han redan död. Ett par år senare dog modern och flickan sändes till sina släktingar i Dublin, där hon gick i katolsk skola. När hon var 15 år gammal hade även de dött och hon var åter ensam i världen, om man undantar brodern som var långt borta på andra sidan jordklotet. Han var nu omkring 30 år gammal, gift och kapten på ett skepp från Melbourn. Hans familj seglade med honom. Då han fått underrättelse om släktingarnas död, ordnade han så, att han kunde hämta sin syster i Dublin och taga henne med ombord. Då kaptenen väntades tillbaka, hade besättningen samlats på däck för att hälsa honom välkommen och samtidigt se lite närmare på den flicka , som han förde med sig ombord. De två styrmännen hade valt ut en god utkikspost. Sedan de hade sett flickan noga, sade den ene: ”Hon eller ingen!” Den talande var en svensk, som kallades Augustinus Forsström. Den andre styrmannen var tysk. han var lika fascinerad av den unga flickan, fastän han inte nämnde något därom, utan sade bara:”Oh, hon är kaptenens syster och inget för oss”. Han hette Francis Sprengle. -2- Fem år gingo och de seglade runt hela världen utom till Amerika. De unga funno naturligtvis många tillfällen att bli närmare bekanta, och i sinom tid märkte de, att de voro förälskade och ville gifta sig med varandra. Men då de talade med flickans bror, kaptenen, delade han rakt inte deras åsikt. en engelsman på den tiden kunde inte gå med på att hans syster gifte sig med en utlänning. Nej, nej, det var alldeles omöjligt. Till slut beslöt de unga, att lämna skeppet och återvända till England. Det gjorde de också. Sedan min mor lämnat brodern hörde hon aldrig någonting vare sig från honom eller från hans familj. Både min bror August och kapten Sprengle seglade många år i de delarna av världen, och gjorde efterforskningar överallt. Men förgäves. Inte någon hade hört någonting om kaptenen eller skeppet. Man trodde allmänt att skeppet hade gått under med man och allt. Kapten Sprengle sade om morbror James, att denne var den vackraste man, han någonsin hade träffat. Nåväl. De unga landade i England vid Tyne, gifte sig och slog sig ner i Norra Shields. Där föddes min bror Augustinus Reinhold den 9 februari 1862. underligt nog fick han både sin fars och sin styvfars namn. Senare flyttade de till Södra Shields, som är den vackraste av de två städerna. Där föddes jag den 31 augusti 1864 och kristnades till Julia Hannah. Kapten Sprengle kom också till England, gifte sig och bosatte sig i närheten av oss. Han kom alldeles lagom för att bli min gudfader. Min far var till sjöss, då jag föddes. Men han kom hem för att fira julen tillsammans med sin familj och naturligtvis var han mycket glad dör att ha fått ”Önskebarn”. Julen gick och han måste på nytt ge sig av på en resa till Medelhavet. -3- De var destinerade till Alexandria och råkade ut för en fruktansvärd storm just utanför. Skeppet förliste och besättningen måste gå i båtarna. Den båt som min far var i, kapsejsade och han var den ende som drunknade. han kunde inte simma, annars hade han blivit räddad. Senare fann man hans döda kropp och begravde den i Alexandria. Jag äger ett litet meddelande till min mor från kaptenen på skeppet ”Ellen”, vari han berättar denna fruktansvärda nyhet för henne. När denna nyhet nådde Sverige ville de att mor skulle ta med sig sina små och komma och hälsa på dem. vid den tiden var min farmor änka och bodde i Söderhamn. David, den yngste sonen var ännu hemma och gick fortfarande i skola. Fredrik, Gustav och Johan voro till sjöss, Reinhold var köpman i Gefle och Julia var lärarinna i Gefle. Anna studerade i Stockholm för att bli lärarinna vid en högre flickskola. Efter min fars död voro dessa sju de återstående av de elva barn de hade haft. Nu hände det sig, att en av mina farbröder var styrman på ett svenskt skepp, som gick på England och de kommo till Sunderland. När kaptenen, vars namn var Trapp, hörde talas om min mor och familjens önskan att komma till Sverige, erbjöd han sig att ta henne med sig. Han erbjöd oss också att få hans cabin under resan. Mor gick in därpå, upplöste sitt lilla hem och reste med sina små barn till det främmande landet utan att ha för avsikt att stanna där för alltid. Hon reste först till Söderhamn och sedan till Gefle, där Julia undervisade i sin skola, Reinhold var sysselsatt med sina affärer och Gustaf hade sitt hem och sin familj. Där hade vi en gammal släkting, vars make kapten Hedkvist var död. Deras enda barn Edla var mycket klen. Man berättade om henne att hon hade varit förälska i en man, som hennes mor inte tyckte om, och som hon därför inte fick gifta sig med. Detta skulle ha varit orsaken till hennes klenhet. Hon dog strax efter att vi hade kommit. Hon hade undervisat i en flickskola och troligtvis var det engelska ty hon talade och skrev engelska bra. Jag har henne i ljust minne. Mor hade lärt oss några engelska böner, som vi brukade bedja morgon och kväll. nu lärde mig tant Edla den vackra psalm 23. jag tycker om den och så ofta som jag läser den, kommer jag att tänka på henne, som lärde mig den. Hon var en mycket trevlig och vänlig väninna åt mor, tills mor lärde sig det svenska språket och sederna här. Tant Hedkvist hade ett vackert tvåvåningshus. Andra våningen hyrde hon ut åt en familj von Post, men i bottenvåningen bodde hon själv med sin dotter. Nu erbjöd hon mor att få hyra ett stort vackert rum och att få använd det stora vackra köket. Då för tiden var det mycket engelsmän och engelsktalande i Gefle. En mr Claughton med familj bodde i Strömsbro. Han var anställd vid fabriken där. en ungkarl, Mr Alexander Kerr var anställd vid gasverket. en trevlig engelska var på besök hos honom. Av honom fick jag en stor vacker docka en jul och en annan gång fick jag söt guldmedaljong med hans fotografi. Vidare bodde en mr Keen med familj i Gefle. han hade en dotter som hette Elisabeth. Jag tror att han hade någon sysselsättning vid järnvägen. en svenska, fru Lundberg, hade varit Jens Linds följeslagare i England. Hennes make hade affär på Kungsgatan alldeles intill faster Julias skola. De hade ett stort hus med många rum, fyra eller fem barn, som voro bra mycket äldre än jag. Särskilt vid jularna tillbringade vi många trevliga och glada dagar hos dem. Ja, mor hade en del intressanta bekanta. Hon fick också många elever som önskade lära sig engelska. Vidare undervisade hon i två flickskolor. När jag blev gammal nog, fick jag gå i en av dem. Fru Clara Lind undervisade själv eleverna i engelska och hon brukade ofta säga:”Vi ska fråga Julia Hannah om hon vill läsa för oss, för hon har ju det rätta engelska uttalet.” För inte så länge sedan stötte jag på ett par gamla fröknar, som vi. De berättade att folk brukade säga: ”Kom så går vi den här vägen, så får vi kanske se den vackra engelskan.” Tiden gick och vi kom till 1869. Farbror Reinhold hade blivit förälskad i sin engelska svägerska och friade till henne. En mycket stormig dag utbröt en förskräcklig eldsvåda i staden på norra sidan av ån. Nästan alla hus brunno ner utom kyrkan och några gamla hus omkring den och gamla lasarettet. Eftersom vinden kom från söder, så räddades också den delen av staden. Tant Hedkvist och jag hade rest till Söderhamn för att hälsa på farmor, och medan vi voro där, fingo vi reda på, vad som tilldrog sig i Gefle. Vi togo passagerarångaren redan nästa dag och kommo fram till Gefle efter solnedgången. Jag kan aldrig glömma den syn som mötte oss. Ingenting annat än höga nakna skorstenar och högar av glödande kol överallt. Jag grät och sade ideligen: ”Mamma har brunnit inne! Mamma är död!” Det var fruktansvärt. När vi kommo till vår gata, funno vi emellertid att både min mor och att tants hus voro räddade. Jag tackar Gud därför! Men farbror Reinhold hade inte haft en sådan tur. Människor hade kommit och handlat trots elden. Han och hans kompanjon hade en hel mängd saker att sköta. De måste försöka rädda de värdefulla böckerna och papperen som tillhörde affären, och farbror Reinhold fick flera brännblåsor både på händerna och på halsen. Han förlorade sitt hem och sina kläder och allting. Detta gjorde att de skyndade på med bröllopet, och eftersom det var omöjligt att få någon våning, måste de ha sitt första hem i det rum som mor och vi bodde i. Rummet avbalkades och blev på så sätt två rätt stora rum. Bröllopet firades i faster Julias skola, vilken man ännu kan se på Kungsgatan. Jag kan ännu minnas bröllopet. Mor bar en svart klänning och på huvudet hade hon en slags vit spetsprydnad med två spetssladdar, som hängde ned på ryggen. Så förenade sig farbror Reinhold med vår familj. På andra sidan av gatan fick hon hyra en liten butik och där började hon en liten oansenlig affär utan någon kompanjon. Medan vi bodde där föddes min bror Reinhold James Gustav den 17 juni 1870. När så farbror Reinhold kom över en bättre butik, flyttade vi till Islandsgatan, där John Henry David kom till världen den 30 december 1871 och Edla Marianna den 12 september 1873. Därifrån kommer jag ihåg en liten rörande episod. Vi och några andra barn hade samlats på trappan på husets baksida, då en främmande herre ville gå in i huset. Lille John stod rakt i vägen för honom, och han lade sin hand på den lille gossens huvud och sade: ”Vad heter du då?” John lyfte sina söta blå ögon mot främlingen och svarade: ”Mammas lilla jaja”. När Ruth var två och ett halft år gammal lämnade farbror Reinhold helt och hållet sin affär och fick någon anställning vid ”järnvägen”. Allting tycktes vara bra. Vi flyttade nu till tant Hedkvist där vi hade hela andra våningen -7- för oss själva. De hade ett stort kök och tre stora rum. Den 22 september föddes vår yngsta syster, Eleonora Maria. Efter detta blev mor sjuk och måste ligga till sängs ett helt år. Det dröjde länge innan hon kunde gå ikring igen. medan vi bodde där fick vi besök av kapten Sprengle, som hade kommit till Gefle med sitt skepp. Hans maka var död, och hans två söner, Herman och Eugen, voro hos släktingar i Tyskland. Han stannade inte länge, men mor och jag var mycket glada att ha honom hos oss. Detta hände år 1877 och sedan brevväxlade han och jag. Det sista brevet jag fick är daterat till den 11 december 1912. Sedan han hade slutat på sjön, gifte han sig med en änka, som hade musikaffär i Södra Shields. Hon hade två söner och en dotter. Annie var en lysande pianist, och Carnaby, den äldste sonen, spelade utmärkt på fiol. När jag var 24 år gammal bjöd de mig att tillbringa sommarlovet hos dem. Hur mycket skulle inte mor ha glatt sig över att få följa med! Hennes hälsa var nu mycket dålig, och jag kände mig ledsen för hennes skull. Jag tillbringade den sommaren och ytterligare två hos kapten Sprengles. Han visade mig det ställe, där jag föddes, ett litet trevligt tvåvåningshus, som hett ”Orangeplace” ej långt från deras eget hem. Annie bodde en sommar hos mig i Sandviken, men sorgligt nog, var mor redan död då. Vid mitt sista besök i England landsteg jag i London och tillbringade några dagar där för att se på staden. Sedan fortsatte jag till Shields. På Bankholyday (Helgdag den första måndagen i augusti.) gjorde jag en avstickare till Aberdeen och Glasgow för att hälsa på gamla vänner och for sedan tillbaka igen till Shields och hem igen till Sverige. 1892 kom August tillbaka till Europa från en lång resa. Koleran gick på kontinenten och han fick den i Hamburg. hans skepp for till England för att inta last där, och under tiden tillfrisknade han, så att han åter kunde segla med sitt skepp, som var destinerat till Santos, där han sjuknade i gula febern. Han hade blivit erbjuden att bli kapten på ett skepp och gått och tittat på det. När han kom tillbaka kände han sig sjuk, for till sjukhuset, där han dog efter ett par dagar. Det var år 1893. 1896 fick mor slag, och när jag fick höra det fick jag tjänstledigt för att fara och hälsa på henne. hon kände bara igen mig ett ögonblick. Jag böjde mig över henne några minuter, när hon öppnade ögonen och såg på mig och sade: ”Jag kommer ihåg hur glad jag var, när du blev född.” Detta var allt, men hur roligt var det inte för mig att få höra de orden från henne och att hon hade känt igen mig till slut. Hon dog på den nionde dagen efter slaget, den 11 februari 1896. Gud välsigne henne! Må hon vila i frid! Mor brukade ofta göra lustiga misstag, då hon skulle tala svenska. Sedan min bror Augusts död brukade hon säga: ”Jag är så glad att August har slutat sina dagar så att han slipper tassa på vågorna”. Min första skola låg en mil från Gefle och jag bodde i en bondgård. Varje lördag brukade bondmoran åka in till torget med några saker. Jag använde mig av tillfället att sända hälsningar till mor. Då moran kom hem på kvällen kunde hon bara säga:”Fru Forsström pratade en hel del, men jag kunde inte förstå vad hon menade”. När jag träffade mor nästa gång, sade hon: ”Det tjänar ingenting till att du skickar bud med det där fruntimret, för jag förstår inte ett ord av hennes snatter.