Om Helena

Jag är uppväxt i en riktig hundfamilj. Det har alltid funnits hundar i hemmet, främst taxar och där hundintresset alltid varit en stor del av allas liv. Den som först blev nyfiken på rasen basenji var min pappa. När familjen skulle företa sin första resa till Crufts Dog Show i England, var förutom taxarna, basenji en av de raser som skulle beskådas. Min första kontakt med basenji blev verkligen en kärlek vid första ögonkastet. Det var en liten röd tik med silkeslen päls, svarta små pepparkorn till ögon som illmarigt och nyfiket tittade över kanten på sitt bås. Jag tyckte att hon var ett under av skönhet.

Min första egna basenji fick jag långt senare. Det var en svart & vit hane S Ch Beldams Black Dancing Diamond. Han kom från Kris Sandbergs kennel i Sala. "Kasai" var resultat av ett samarbete mellan Kris, Lars Malmqvist (kennel Madingo´s) och Staffan Drangel (kennel Pepper). Dessa tre personer hade köpt in tre nya avelsdjur till Sverige från Mrs Mirrie Car- dews kennel S:t Erme. Kasai var en mycket elegant basenji med kort glänsande päls. Kärt barn har många namn, han döptes snart om till (Dia)Manten. Han hade många egenheter, bland annat en förkärlek till choklad. Torrfodret fick blandas med mjölkchoklad. Mormors hembakade chokladkaka döptes snabbt om till Mantens mumskaka.

Jag är mycket stolt över mitt Egyptiska kennelnamn som jag fått ärva från en uppfödare i England. Stavningen har dock ändrats från det engelska Ph till det svenska F. Den hund som numer förekommer i de svenska linjerna var en trefärgad tik vid namn Pharaohland Phoebe of Bokoto. Mrs Eileen Nuttall överlät namnet till mig på sin dödsbädd.

Om Cilla

Vem är då denna "nya" Farao-ländare? Ja, det frågetecknet tänkte jag råda bot på genom min berättelse om mig själv och vägen till att bli Helenas kompanjon i den anrika basenjikenneln Faraoland.

I mitt liv har det alltid funnits djur. Jag delade barnvagn med en katt och golvets krypyta med en hund. Jag har suttit i skogen som barnunge och lyssnat på hund-relaterade berättelser under tiden matsäck intagits i spårpauser. En av årets höjdpunkter var då "Hundens dag" i Norrköping som jag upplevde som enormt stort och spännande. Jag minns att Gunnar Strömbert då figurerade som domare och en respektfull man många hade förtroende till som mycket hundkunnig. Det kom sig så att jag skulle delta i barn med hund för första gången och dagen till ära hade jag tilldelats en gammal envis cockerspaniel-dam. Ett trettiotal barn deltog och tro det eller ej men hunden och jag var visst på samma våglängd så vinsten plockade vi hem. Det har senare visat sig att kvinnan som dömde fram oss till vinst är en av Helenas nära bekanta. Världen är sååå liten!

Genom vinsten och gott samarbete med den annars så bångstyriga tiken hade jag plötsligt en given plats i uppfödargrupper. Det var en mycket spännande värld som öppnade sig och det dröjde inte lång tid innan jag hade en egen hund att visa. En stor svart elegant cockerspaniel med ett hav av päls som jag älskade mer än något annat. Vi skördade inga större framgångar tyvärr då en liten 12-årig tjej kanske inte är den bästa bakgrunden en stor hund ska ha om man vill vara taktisk. Vilket också en vis man (tidigare nämnd) påtalade för mig vid tillfälle;)

Jag fick något att bita i när jag blev sambo med en pedant man (Bruno) som inte uppskattade hundar något vidare. Skam den som ger sig och hjärntvätten påbörjades.

...forts. Cilla
Många har hört berättelsen tidigare om hur jag tog upp ett hundlexikon och inte hann längre än till B då jag fann en ras som kunde passa oss båda! Märkligt nog var det Basenjispecial just i vår stad just det året så dit åkte vi. Basenjin fick mer än godkänt även av Bruno. Oh vad de var vackra o härliga i sitt sätt. Jag hade under surfande på nätet fastnat för Ch Faraoland Lucia Out Of Africa och därför stegade vi in i Faraoland-tältet. Vi blev presenterade för hela familjen, både två- och fyrbenta och vi blev inte besvikna.

Hösten kom och med den hög tid för att boka in sig på en valp efter vår favorittik. Jag drabbades av plötslig telefonskräck pga nervositet så därför tvingades min totalt hundoerfarna sambo ringa samtalet till Mjölby och kennel Faraoland. Jag vågade inte ens stå bredvid så jag stängde in mig i ett annat rum. Självklart hade jag skrivit en lista med superviktiga punkter som min sambo skulle ta upp under samtalet. Gissa vem som svarade och hälsade oss välkomna på fika? Alla som ringde till Norrby Trädgård på den tiden vet svaret;)

Valpen (Kenzo) växte och det var snart dags för utställningspremiär. Av 8 basenjivalpar gick Kenzo segrande ur striden tillsammans med Sofie, som stod för handlingen. De avslutade dagen med BIS-2, gissa om vi strålade av stolthet över vår grabb?! Tack Sofie! Även om han fick kommentaren av handlern att han var tjock som en låda. En och annan godbit hade slunkit ner i magen eftersom han jobbade hårt som kontorets kelgris nummer ett. Efter nya restriktioner angående minskning av mat, eftersom det vankas massor av godis, tog han hem titeln årets valp det året. Klart vi blev utställningsbitna då. Finns inte suget efter vinstkicken finns det ingen anledning att tävla, oavsett gren.

Första sommaren drillades vi i utställningskonstens alla regler av vår mästare Gunnar, under täta valpträffar på vackra hembyggdsföreningen i Mjölby. Första gången vi kom dit hade vi bara ett Flexikoppel med oss, hi hi;) Det var verkligen en familjär stämning och bekantskapskretsen växte. Till vintern blev det dags för hälsoundersökningar och först ut var ögonlysning. Jag ringer storgråtande Gunnar/Helena efter att ha kommit ut med utlåtandet lindrig PPM från en veterinär, som var totalt oinsatt i basenji, i tron att all eventuell avelsplanering är utesluten. Gunnar skojar med mig och berättar skrattande att det inte är någon fara på taket alls. Hädanefter är jag alltid påläst inför undersökningar!

Sommaren därpå njöt vi av framgångar både individuellt och i olika uppfödargrupper. Det är verkligen jättekul att gå in med en snygg och jämn grupp. Det gav mersmak och jag får alltid en extra pirrande känsla när möjlighet till det ges. Själva utställningsmomentet är egentligen en mycket liten del i jämförelse med det sociala utbytet både människor och hundar får utanför ringarna. Vi bor i stugor eller hotell, vi umgås in på småtimmarna och allt detta tack vare vår gemensamma nämnare basenjin!

Vi försöker låta våra hundar prova på det mesta och vi kan berätta att bl a lure coursing och viltspår står högt i kurs. Det är en häftig känsla att se sin hund göra det den är designad för och njuta av det. Helena och Gunnar gav oss den första chansen att bli "farmor och farfar". Att få sitta med ett knä fullt av basenjivalpar där man kan se likheter med föräldradjuren är en mycket speciell och underbar känsla. Jag tackar dem tusenfalt för den möjligheten!

Genom både sorg och glädje har jag och Helena kommit varandra närmare och närmare under mina fyra år med basenji. Vi kompletterar varandra på olika sätt och förenas i vår syn och idé om rasen. Att ta steget in och tacka ja till hennes förfrågan om delägarskap i kennel Faraoland kändes därför självklart. Jag betraktar mig själv som lärling i uppfödarkonsten och vem kan då passa bättre som läromästare än min erfarna och framgångsrika vän Helena?

För att nämna några ord om mig privat så är jag nyligen klar med min magisterexamen i molekylär- och mikrobiologi. Utöver hunderiet är jag fullkomligt restokig. Min sambo och jag söker inspiration i UNESCOs världsarvslista och ger oss ut i världen.

Jag hoppas kunna skriva lite resereportage och lägga ut på hemsidan så småningom. Min teknikintresserade sambo förses med diverse funktionsmässiga prylar (användbara för hunderi) såsom GPS och kameror för att uppskatta väntetid på utställningar lite mer;) Somliga höjde på ögonbrynen när vi parkerade vår lilla röda cabriolet på fältet inför en LC-tävling. Men allt går, man kan gå utanför ramarna för de "typiska" hundmänniskorna och sammanföra det goda i livet!!