Tillbaka till Wiksidan

Wik

Slottet ligger vid Lårstaviken, som är en vik av Mälaren. Det är en av Sveriges bästa bevarade medeltidsborgar och enligt uppgift mellansveriges bäst bevarade medeltidsborg . Slottet byggdes i slutet av 1400-talet, men har en historia som går ytterligare två århundraden tillbaka. För mig, som suttit i fönstersmygarna i Riddarsalen och lyssnat på Månskenssonaten och tittat ut över Lårstaviken, är det inte svårt att förstå att slottet måste ha varit svårt att inta. Slottet var f ö elva våningar högt från början. Dessutom fanns en vallgrav runt slottet på den tiden. Enligt uppgift ska slottet också formellt befinna sig i krigstillstånd med England. När vi slutade vår årskurs gav vi två små kanoner som avskedsgåva till skolan (ifall det skulle bli något bråk igen, tror jag att jag sa när jag avtackade skolan i egenskap av elevkårsordförande). Själve Gustav Wasa försökte under sitt befrielseverk i ett års tid tvinga slottet till underkastelse utan framgång. 

Med ett visst vemod tvingades jag konstatera att slottet numera är konferensanläggning. Jag och min fru Kerstin var för ett par år sen på besök och ville titta in och se de lokaler där jag skaffat mig  de första kunskaperna efter folkskolan. Det var med yttersta uppbjudande av min övertygelseförmåga som vi lyckades få komma in. Tänk så annorlunda mot när det var skola, då kunde folk komma in och titta utan att det krävdes för mycket knussel - det var bättre förr får man nog säga i det fallet! Slottet ägs av landstinget och det har funnits förslag att sälja det. Folkhögskolans lokaler, som förmodligen är mer ändamålsenliga än slottet, ligger nu en bit från de övriga byggnaderna. Fast inte blir det samma stämning inte....
(Fast jag hittade en artikel i UNT om att slottet skulle bli folkhögskola igen, en slags kulturcentrum, så vem vet?)
Här en annan artikel som visar att man inte utnyttjar sin egen konferensanläggning

Här nere finns lite blandad historia som jag hittat i Nordisk Familjebok på projekt Runeberg

Wik      Källa
Gårdar: Wik, f. d. Wikhus eller Wikmur, s. o. vid Låstaviken, 3 mantal frälse säteri; gammalt herregods, som tillhört o. 1280 lagmannen Israel Andersson (And) och hans fru Ramfrid Folkunge, derpå deras dotter Ramburg, gift med Arvid Gustafson (Sparre); o. 1439 Nils Rönnow, som förklarade krig mot Konungen af England, i anledning af det kaperi, som mot ett hans fartyg var föröfvadt; o. 1521 Knut Rönnow, som i ett års tid försvarade sig mot Gustaf Wasa; sednare frih. slägten Bjelke till slutet af 1600-talet, o. 1700 Horn, o. 1750 Liewen, slutligen v. Essen, hvilken familj ännu eger det, och derpå nedlagt mycken kostnad, äfven hvad park och trädgård beträffar. Den nuvarande hufvudbyggnaden är från 1751; ett äldre slott står qvar invid sjön, fordom till 1700-talet minst 7, nu 3 våningar högt, utom 2 jordvåningar, nästan allt i obeboeligt skick. Underlydande hemman inom socknen äro 6 3/8 m., utom Frövi eller Wiks qvarn, och -- Bonäs, 4 m. frälse, vestligare. -- Balingstaby, 6 m., innehåller flera boställen. -- Prestgården, vid kyrkan, 2 m. krono; Kaplansbol i Klockaregården. -- Säfva qvarn.

Wiks mur  Källa

I Balingsta socken af Uplands län höjer en af vårt lands märkligaste adliga borgar sina stolta tinnar -- vi mena det af Familj-Journalens artist detta års sommar aftecknade Wiks slott, eller Wiks mur såsom det af folket deromkring sedan ålder kallats. Liksom förhållandet är med flera andra af våra gamla adliga egendomar, spårar man förgäfves i nu befintliga häfder Wiks första ursprung. Helt visst har stället varit ett af de först bebyggda i det uppodlade Svealand. Godsets förste kände ägare var Anders And. Från honom öfvergick egendomen till hans svåger, lagmannen i Tihundra härad Israël Andersson, af Änglaslägten. Denne var gift med en Folkunga-dotter, Ramfrid, och hade med henne en dotter vid namn Ramborg. Denna -- vi följa nu i vår text till någon del en för fyra år sedan offentliggjord beskrifning öfver Wik --, nämligen Ramborg, vardt glit med Arnvid Göstafsson (Sparre), hvilken år 1317 dödades i Nyköping vid hertigarne Eriks och Waldemars fängslande; och det var denna Ramborg, som efter sin mans död uppförde »Wiks mur». Hon valde en vacker plats vid en inskärning i Mälaren; grunden lades vid en klippa vid stranden och slottet höjde sig inom kort -- man vill veta ända till elfte våningen. Porten lades ett stycke uppe på muren, såsom då för det mesta brukades, så att man endast på en vindbro kunde komma dit in. Från slottets öfversta våning kunde man se vidt öfver sjö och land, något som i dessa oroliga tider väl behöfdes, på det man i tid måtte kunna förbereda sig på en annalkande fiendes anfall. Fru Ramborg till Wik var en ståtlig, mäktig och rik fru, hvilken ej blott använde sin stora förmögenhet till uppbyggandet af Wik och till utvecklandet af det öfverflöd och den prakt, som voro sedvanliga följeslagare till borglifvet på hennes tid, utan ock till hjelp åt fattiga samt andra barmhertighetsverk. I Åkers kyrka ses ännu hennes graf, täckt med en gjuten metallplatt med insänkta bilder och inskrift, väl bibehållen och vårdad. Efter fru Ramborg gick Wik i arf inom Ängla-, Sparre-, Bjelke- och Rönnowslägterna. Huru stark och väl befäst Wiks mur i början af 1500-talet var, bevisas deraf, att år 1521 dess dåvarande herre, Knut Nilsson Rönnow, kunde i nära tolf månader försvara slottet mot Gustaf Wasas belägringshär. Sedermera kom Wik i Flemmingska slägtens ägo, hvarefter godset öfvergick genom arf till Gustaf Horn, den namnkunnige fältherren. Ramborgs slott var nu så förfallet, att af de elfva våningar, hvaraf det bestod, de fyra öfversta måste rifvas. Den restauration af slottet, som Horn börjat, fortsattes af hans enka, fru Sigrid Bjelke. Slottet fick då i det hufvudsakligaste sin nuvarande gestaltning. Emellertid var byggnaden ej fullt hundra år derefter å nyo i så förfallet tillstånd, att landshöfdingen Carl Gustaf v. Liewen (egendomen hade genom gifte kommit till Liewenska slägten) år 1751 måste uppföra en ny boning i slottets närhet. Liewens dotterdotters man, excellensen Hans Henrik v. Essen, ägde Wik från början af innevarande århundrade. Han begynte låta åter iståndsätta det gamla slottet, men först hans son, nuvarande innehafvaren af Wik, generalmajoren Gustaf v. Essen, grep an detta arbete på allvar. Han och slottet voro lyckliga nog att erhålla vår frejdade Scholander till medarbetare vid förnyelseverket. Under åren 1858 och 59 företogos en grundlig omgestaltning af taket samt reparation och inredning af sjelfva boningsrummen, så att Wiks mur å nyo blifvit ett af Sveriges vackraste och ståtligaste herresäten. Från tornet har man den herrligaste utsigt utöfver Lårstaviken och kringliggande natursköna nejd. Närmast omslutes slottet af en vacker trädgård och en väl skött park. Fordom stod i trädgården en bildstod, gjord af gips med bly utanom samt föreställande fältmarskalken Thure Oxenstjerna; men denna bild har för länge sedan bortflyttats. Slottets inre är äfven i så fall en märklig företeelse, att derinom förvaras en utsökt och stor samling konstsaker, helt visst, näst efter statens samt hr Christian Hammers samlingar, den största i vårt land. Man finner i rummen på ett utmärkt sätt ordnade: vapen, gammalt porslin, glaspokaler, kannor, ljuskronor, möbler, speglar, lampor, målningar och taflor m. m. m. m., allt dyrbart och sällsynt. Främst bland rummen ter sig den så kallade riddaresalen, ett högt, ljust och stort rum med utsigt åt tre väderstreck. I denna sal, ornerad i 1600-talets stil, enligt Scholanders ritningar, förvaras kärnan af konstverken. Bland dessa kunna vi ej underlåta att särskilt nämna ett antikt ur, märkt med årtalet 1592, hvilket tjenat till modell för ett af Sandberg, i en af hans ryktbara gustavianska fresker, måladt. I den stora öppna spiseln tyckes oupphörligt en brasa brinna -- det är dock blott på väggen illusoriskt målade vedträn, som man tycker sig se flamma och ryka. En enda tafla finnes i denna sal: det är bilden af borgens första herrskarinna, målad af Boklund. Men ... går den mäktiga fru Ramborg igen! Mötte vi ej nyss i parken samma höga gestalt, varsnade vi ej samma ädla anletsdrag! Hemligheten ligger deri, att konstnären i den nu lefvande slottsfrun sett en afbild af ättemodern och således åt den sednares konterfej lånat den förras drag. Till de dyrbarheter, som finnas å Wiks slott, kunna ock räknas ett rikt bibliotek samt en ej vidlyftig, men intressant, manuskriptsamling. Allt i och omkring Wik vittnar om, att den ädling, som nu sitter herre på det gamla slottet, äger smak, skönhetssinne samt, först och sist, vördnad för förfädrens och de flydda tidernas minnen.

Vik (W i j k)  Källa

gods i Balingsta socken, Uppsala län, omfattar med underlydande 8 mtl med 150 har areal och 155,000 kr. tax.-v. (1914). Det är bebyggdt med ett slott (Viks hus. Viks mur), beläget vid norra stranden af Lårstaviken i Mälaren på en mot sjön sluttande klippa, med tre källarvåningar, af hvilka de två nedersta äro af gråsten, den tredje liksom huset i öfrigt af tegel i medeltida förbund, samt fyra öfvervåningar med sex fönsteraxlar å lång- och två å kortsidcrna. Höjden är mot sjösidan 47, mot gårdssidan 43,5 m., bredden 12 och längden 24 m. Till den på hufvud-fasaden mot n. i fjärde våningen nedifrån belägna hufvudportalen af sandsten, hvars halfrunda båge Viks slott, sedt från n. v. flankeras af rusticerade pilastrar och ofvan dem en rikt med troféer, pukor, fanor m. m. dekorerad fris samt en ättika med lång inskrift, ledsr en murad, stenbelagd uppfartsväg och en bred, af sandstensräcken omgifven trappa. I slottets fyra hörn sitta närmast under takfoten hängtorn, som hvila på utkragningar i muren och inåt förbindas med motsvarande våning. Det med engelsk skiffer klädda taket krönes af en hög takryttare samt en mängd kopparbeklädda takkupor, skorstenar och -spiror. Källarvåningarna ha branta trappor, mörka gångar samt hvalf, och från den tvärs of ver byggnaden gående förstugan leder genom våningarna en hufvudtrappa, i hvars väggar inmurats stenhällar med vapen och inskrifter från skilda tider. Bland rummen märkas den väldiga, på 1860-talet ordnade riddarsalen, i hvars rikt dekorerade taklist äro anbragta egarnas till V. målade vapensköldar och i hvars norra vägg utmynnar en lönntrappa från mellersta källarvåningen. I närheten af slottet uppfördes 1751 det s. k. "Stenhuset", en envåningsbyggnad af tegel, till ersättning för ett stort, dyrbart inredt trähus, som nedbrunnit för mycket länge sedan, men hvartill grunden påträffades 1918. - V:s förste kände egare var Tiundalands lagman Israel Andreasson And (d. 1289; se Andreas Andreasson And), hvars dotter Kamborg, gift andra gången med Arvid Gustafsson Sparre (se Sparre, sp. 570), byggde Väster-Åkers kyrka 1331 och där har sin graf med graverad kopparhäll, ett af Sveriges mest framstående konstalster från medeltiden (se afbild- ning i fig. 3 till art. Grafmonument). 1385 öfvergick V. genom arf från Sparre- till Bielke-ätten, kom genom gifte till den dansk-skånske riddaren Klaus Nilsson, d. på 1440-talet, hans son och sonson, Knut Nilsson (d. 1522), som 1521 på V. trotsade Gustaf Vasas belägring. 1559 kom V. ånyo genom arf till ätten Bielke, fråndömdes 1600 Klas Bielke (se Bielke 11) och tillföll kronan, men återgafs åt honom 1615 och stannade i denna släkts ego, tills fältmarskalken G. Horn (se Horn 8) 1656 genom sitt gifte med Sigrid Bielke blef V:s egare. Deras dotter Hedvigs (d. 1715) giftermål med B. von Liewen (se Liewen 1) förde V. till denna släkt, och de sistnämndes son lands-höfdingen frih. K. G. von Liewen, f. 1722, d. 1770, lät uppföra "Nya stenhuset". 1787-90 egdes V. af frih. Charles De Gesr (se De G e e r 4) och har sedan egts af grefl. och friherrl. ätten von Essen, tills slottet med park och ett mindre område 1912 såldes till nuv. egaren, bankiren A. Berg. På 1860-talet genomgick V. en grundlig reparation under ledning af F. V. Scholander, hvarvid det fick sitt nuv. utseende