Mina resor i Europa

En liten beskrivning av hur det kan gå till när man är ute i stora världen. Av Gert Forsström, amatöräventyrare från en liten stad och lärare i spanska, SO och data.

En resa till Oviedo - glimtar från spanskstudier 1998.

Efter flera veckors väntan och ångestfullt ruvande så var jag då äntligen i Oviedo! Jag tog inte fel tunnelbana, jag tog inte fel plan och jag förlorade inte bagaget på vägen, trots att min hustru Kerstin inte var med höll ett vakande öga på mig. Nu ska ni inte tro att resan var utan problem - långt därifrån.

När jag skulle ta tunnelbanan för att sen åka vidare till Österskär, där jag skulle tillbringa natten innan resan, så tänkte jag ta Roslagsbanan från Zinkensdamm. Min sommarstugegranne Leif, som av en händelse skulle in till Stockholm just den här dagen, var med och tittade till mig. Vänligt men bestämt slussade han mig till Informationen, trots mina protester och utan att säga något direkt till mig. Där övertygade man mig om det olämpliga i att ta Roslagsbanan från Zinkensdamm och föreslog i stället Östra Station. Hos mina vänner Fred och Mona i Österskär förflöt tiden utan missöden. Det var när Fred hade skjutsat min kurskamrat Wera och mig till Arlanda som det hela började…

 

Planet inställt!


Planet till Köpenhamn klockan 8.35 var inställt. Det kändes obehagligt och jag fick antydan till hjärtklappning, men Wera tyckte att vi skulle gå till Informationen (glöm inte att gå till Informationen om ni ska någonstans - det kan löna sig) och varför inte? Det gick ju bra förra gången. Snabbt gjordes en djärv ombokning och vi fick rusa till ett plan som gick 8.00. 

Hade jag följt Freds råd, att komma till incheckningen en kvart före ("för de bara skriver så där, man hinner ändå") så hade det kunnat gå tokigt. Och det kändes som ett lugubert omen inför resan ska ni veta… Men, för att invagga oss i falsk säkerhet, så gick resorna till Köpenhamn och Madrid bra - frukost och lunch på planet kan lätt få en att tro att livet är bekymmerslöst.

 

Överbokade!


På Barajas hade vi ett stort hål i tidtabellen och jag och några kurskamrater hade fyra och en halv timme på oss att hudflänga skolledningar och kolleger rejält, i lugn och ro, utan att bli störda av lektioner och sånt. Vi drack café solo och tuggade croissanter så att smulorna flög och stojade lite lagom, så där som bara ett gäng svenska lärare på vift kan.

När vi kom till incheckningen var vi överbokade. Känn på ordet, överbokade. Det visste jag inte riktigt vad det var, men jag förstod att det inte var något vidare, för de andra såg så upprörda ut. Det var faktiskt inget vidare heller, det förstod jag när de andra förklarade för mig. Är man överbokad får man nämligen inte komma ombord, för flygbolaget har tagit med för många passagerare i hopp om att det ska bli återbud och det verkade inte alls bli några återbud, utan vi fick stå och svettas och så var det bullrigt - det var faktiskt inget roligt att vara överbokad. 

Å andra sidan borde det ju vara väldigt roligt för Gunnar, som tycker om när plan blir inställda - det blir mer spännande då, säger han. Han hade åkt in till Madrid för att flanera och ta en öl. Så glad han måste bli nu då, tänkte jag. Att vara överbokad måste ju vara ett strå vassare - själva spänningsmomentet blir ju som mera utdraget när man får stå och vänta och se kurskamrater och andra försvinna vid eventuella återbud och man själv får stå och vänta och vänta. Inte var han överbokad inte! Fegt hade han checkat in flera timmar i innan avgången och missade på så sätt möjligheten att bli jätteöverbokad. 

Vi frågade vad som skulle hända om vi, hemska tanke, inte kom med planet till Oviedo, något som kunde vara intressant att veta. Först förstod vi inte vad hon sa i incheckningen, men sen förstod jag att det skulle vankas hotellrum i Madrid, med fin middag och frukost och sånt. Plötsligt slets vi iväg av en annan incheckerska som raskt drog oss med till gaten, svetten lackade och väskorna slängde och for. Till slut var det bara Ruth, Wera och jag en ovieding som var överbokade. Nu hade vi ju kommit långt och var bara lite överbokade om man säger så. 

Incheckerskan såg våra vädjande ögonkast och upprepade med en mild blick erbjudandet om en helnatt i Madrid för säkerhets skull började jag mentalt förbereda mig för en natt i Madrid. Det var väl inte så tokigt ändå? Tre rätters middag? Konjak till kaffet….. Då blev det plötsligt ny fart på kalabaliken och vi fördes raskt ombord på planet och innan jag visste ordet av var jag på väg upp i luften, sittande bredvid den överbokade spanjoren. Han började prata engelska med mig och nu skulle jag väl ha varit envis och pockat på att få prata spanska, men jag orkade inte. Dessutom hade han varit i Miami, så han pratade ju engelska med en viss rätt.

God mat?


Nu ska jag berätta om en annan som hade en viss rätt. Vi inkvarterades hos värdfamiljer på kursorten och min värd var en ung trevlig biologistuderande som hette Pedro. Han lärde mig mycket om ungdomens villkor i Spanien och han är förmodligen den ende spanske flöjtspelande biolog som jag kompat på gitarr. Det inträffade kvällen före vår separation, efter två dagars samboende. Om ni tycker att det är konstigt att man flyttar från så trevligt folk, så kan jag bara säga att det var det där med maten……

Pedro var inte vidare på att laga mat, nej det var han inte så bra på som att spela flöjt och han var faktiskt inte något vidare på flöjt heller. Betänk också den obehagliga överbokningen och min grundmurade skräck för magsjuka - jag behöver bara komma till Danmark så får jag kväljningar! Pedro bjöd mig första kvällen på en kycklingrätt med ris. Rätten tillagades i stekpanna och han var försiktig med värmen så att kycklingen inte skulle bli genomkokt, vilket gjorde att kycklingen vid serveringen var ganska så röder om bena. Kycklingen låg dessutom framme på diskbänken när vi kom, inte för att jag förstår varför, för han hade ingen frys. Han läste ju biologi och var kanske djurvän och tyckte att det var för kallt för kycklingen i kylskåpet - inte vet jag. 

Under tiden kycklingen puttrade i stekpannan så gjorde han händer och diskbänk rena med en mycket gammal, halv handduk som han måste ha missat att skicka i tvätten i åtskilliga veckor ( och ska tro att smuts syns väldigt bra på en vit handduk) allt för att det skulle vara fint och rent i köket. Med förskäraren som han skar kycklingen med skar han sedan fruktsallad och gav den sedan en duvning med handdukshalvan och allt jag hört om salmonella dök plötsligt upp i huvudet och magen beredde sig på det värsta. Det hela lutade alltså åt en toppenkväll vid middagsbordet!

 

Toalettpapper på middagsbordet.


Pedro hade tänt ljus och det var stämningsfullt värre. För att den sparsamt värmda kycklingen inte helt skulle förlora värmen helt och hållet, så hade han omsorgsfullt täckt rätten med en halv handduk, samma halva som jag sett i farten vid tidigare rengöringsbestyr. Handduken hängde fint ner och fuktade mot hela ytan på kycklingrätten. Som servett användes en rulle skärt toalettpapper, enkelt och trevligt - inget pjåsk. 

På väg mot salmonella.


Dagen efter satt jag skakad på den enkla britsen och tittade dystert ner på tårna och grubblade på vad jag skulle ta mig till. Jag bestämde att jag skulle ta mig till en telefonkiosk och ringa till min fru, som brukar ha bra idéer och alltid vet på råd. Alltså, snabbt ner på stan och till en telefonica, med växelpengar som räckte till snabbrådgivning om hur man undviker salmonella om man redan är smittad och lite annat småprat. Jag har en väldig talang för att gå bort mig i städer, jag kan nästan gå bort mig i Flen, där jag har bott i 23 år och då kan ni förstå att det är mycket lättare i Oviedo, med 200 000 invånare. Glömmer man sedan kartan, så underlättas ju svårigheterna betydligt. 

Jag irrade i alla fall omkring på stan ett tag och lyckades på något sätt ta mig till telefonkiosken i hörnet vid San Fransiscoparken, det som vetter mot torget med statyn av en jättekvinna och där det finns ett klocktorn på en av byggnaderna. Jag fick hjälp med att växla pengar i en turistbyrå av en trevlig flicka som förklarade hur man ringer till Sverige från Spanien.

Ja herregud vad det är krångligt ibland, jag petade in mynt på mynt och försökte ringa men alltid slog jag fel på någon siffra och fick hänga på igen och hade jag tur så kom det lite slantar tillbaka och hade jag otur så kom det inga alls. På så sätt förlorade jag 400 pesetas, ingen större summa kanske, men själva misslyckandet tärde på självförtroendet och så var det så fuktigt i luften. Efter fem minuters fumlande lyckades jag i alla fall trycka ner ett antal 100-pesetas utan att slå fel nummer efteråt och helt plötsligt sa det klick.

 

Klockan klämtar för mig...



Det var sonen som svarade. Precis när jag skulle börja prata så började klockan i tornet att ringa och det var inte måttligt vad den ringde heller. Svetten rann utefter pannan och ner i ögonen och jag försökte förtvivlat få fram lite information om mitt snara insjuknande i salmonella och att jag ville prata med mamma, men sonen hörde ingenting eller i alla fall mycket lite, för han svarade att han inte hörde. Tavlan med information om hur mycket pengar som finns kvar i automaten tickade oförtrutet vidare och jag skrek gång på gång att jag ville prata med mamma, men helt utan framgång, för sonen svarade att han inte hörde. Klockan klämtar för dig, tänkte jag, fixerade blicken på den stinna madonnan, tog ett djupt andetag och skrek: "Jag vill prata med mamma!"

Då slutade klockan klämta och min uppmaning ekade över torget. Folk inom tjugo meters omkrets vände sig om och tittade fundersamt på mig. "Fan vad du skriker", sa sonen, "tror du att jag är döv?" Det återstod då 150 pesetas av 300 och jag försökte förklara att jag inte hade tid att förklara och att jag framförallt ville prata med mamma. "Hon är inte inne, vänta ska jag springa ut och titta var hon är", sa sonen, sen försvann han och sen försvann mina pesetas.

Jag övervägde om jag skulle ringa igen, men det verkade som om allting var helt förgjort. Dessutom kom jag alldeles själv på att man kan köpa Lactófilus på Farmacian som låg bredvid parken. Det gjorde jag och sen gällde det att snabbt kuta in på en cafetería och ta en dos innan salmonellan hann bryta ut på allvar. När jag hade parkerat mig på en barstol och beställt en café solo att skölja ner det vita pulvret med, så började jag försöka att pilla upp förpackningen med en tesked. Det var inte måttligt vad förpackningen var motsträvig. Efter en minuts pillande for skeden ut på golvet och alla tittade på mig - igen. Ja det var då som förgjort, men på nåt sätt så lyckades jag i alla fall få upp burken. Jag lade en laddning på skeden och förklarade skämtsamt för kyparen att det inte var amfetamin, men han bara tittade på mig.

 

Glöm inte adressen!


Sen gick jag hem till Pedro för att se hur lunchen var. Nu hade jag inte tagit med mig adressen till Pedro, så jag visste inte riktigt vart jag skulle gå för att komma hem, men jag kom i alla fall ihåg de sista gatorna jag hade gått på. Jag lyckades lokalisera en byggkran som stack upp över husen, den stod vid grannhuset, och med hjälp av den informationen hittade jag i alla fall hem. Dessvärre kom jag inte ihåg vilken ingång jag bodde i och jag ville inte gå och prova med nyckeln i varenda port som en annan skummis. Men jag visste i alla fall vilket hus jag bodde i….

Jag tänkte så det knakade. Sen kom jag på det, utsikten, utsikten från fönstret i mitt rum på baksidan av huset! Där fanns en gång med två palmer, en på vardera sidan - milda morötter vilken lättnad! Jag gick snabbt över till andra sidan av huset, ställde mig i hörnet och började stega, ett, två, tre o s v ända tills jag med 53 steg hade "kommit fram till utsikten". Sen gick jag över till framsidan igen och stegade sen upp samma sträcka på framsidan, 53 steg framåt, tog fram nyckeln och öppnade porten - simsalabim!

Fast det var lite tråkigt att efter ett sånt genidrag upptäcka att porten inte var låst, men hade den varit låst så hade det varit ett bra sätt att lista ut var man bodde, eller hur? På eftermiddagen fick jag byta värdfamilj och hamnade hos Jesus och Mari och där fick jag krubba hur god mat som helst.

Jag såg nu fram emot nya intressanta misstag på min kursort. Hur skulle det t ex vara att få sitt kreditkort "uppätet" av en telebank efter att man fumlat med koden och missförstått texten på tavlan? Jag kan tänka mig att det skulle få mycket intressanta följder......

Gert Forsström

En dikt till Asturias

 

Några rader till en rejäl region.

 

Asturias betalar med regn för sin dräkt -
solen har molnen kring bergen släckt.
Här är det långt till solkustens heta sand!
Nej Asturias, du visar dig bara ibland
men då är du stor och keltisk och grann -
här dansas det inte flamenco minsann!
Här är det gaitan som klagar
här gäller andra lagar
här hos Pelayos barn….
När andra skamlöst lät morerna segra
stod Pelayo och hans män i en grotta och vägra!
Nej Asturias intar man inte så lätt!
Man får närma sig på annat sätt -
för Asturias betalar regn för sin dräkt.

En dikt till mina båda lärare på kursen

 

Poemas para mis profesoras del Instituto Británico y Español.

Belén nos guía en el mundo
de palabras gramaticales
y nos enseña a jugar.
Para que el alumno nunca se aburra
y que ocurra
¡que no se atreve a hablar!

Teresa enérgica y viva
narrativa
nos enseña publicar.
En la enseñanza compresiva
es nuestra guía
¡no podemos fracasar!

¡Profesoras, por favor, profesoras!
Poquitas horas
nos quedan por aquí.
Estaréis en nuestros corazones..

 

Tillbaka till hemsidan