Efter flera veckors väntan och ångestfullt ruvande så var
jag då äntligen i Oviedo! Jag tog inte fel tunnelbana, jag tog inte fel plan
och jag förlorade inte bagaget på vägen, trots att min hustru Kerstin inte var
med höll ett vakande öga på mig. Nu ska ni inte tro att resan var utan problem
- långt därifrån. Fast det var lite tråkigt att efter ett sånt genidrag
upptäcka att porten inte var låst, men hade den varit låst så hade det varit
ett bra sätt att lista ut var man bodde, eller hur? På eftermiddagen fick jag
byta värdfamilj och hamnade hos Jesus och Mari och där fick jag krubba hur god
mat som helst. Gert Forsström
Asturias betalar med regn för sin dräkt - Belén nos guía en el mundo Teresa
enérgica y viva
När jag skulle ta tunnelbanan för att sen åka vidare till Österskär, där jag
skulle tillbringa natten innan resan, så tänkte jag ta Roslagsbanan från
Zinkensdamm. Min sommarstugegranne Leif, som av en händelse skulle in till
Stockholm just den här dagen, var med och tittade till mig. Vänligt men bestämt
slussade han mig till Informationen, trots mina protester och utan att säga
något direkt till mig. Där övertygade man mig om det olämpliga i att ta
Roslagsbanan från Zinkensdamm och föreslog i stället Östra Station. Hos mina
vänner Fred och Mona i Österskär förflöt tiden utan missöden. Det var när Fred
hade skjutsat min kurskamrat Wera och mig till Arlanda som det hela började… Planet inställt!
Planet till Köpenhamn klockan 8.35 var inställt. Det kändes obehagligt och jag
fick antydan till hjärtklappning, men Wera tyckte att vi skulle gå till
Informationen (glöm inte att gå till Informationen om ni ska någonstans - det
kan löna sig) och varför inte? Det gick ju bra förra gången. Snabbt gjordes en
djärv ombokning och vi fick rusa till ett plan som gick 8.00.
Hade jag följt
Freds råd, att komma till incheckningen en kvart före ("för de bara
skriver så där, man hinner ändå") så hade det kunnat gå tokigt. Och det
kändes som ett lugubert omen inför resan ska ni veta… Men, för att invagga oss
i falsk säkerhet, så gick resorna till Köpenhamn och Madrid bra - frukost och
lunch på planet kan lätt få en att tro att livet är bekymmerslöst. Överbokade!
På Barajas hade vi ett stort hål i tidtabellen och jag och några kurskamrater
hade fyra och en halv timme på oss att hudflänga skolledningar och kolleger
rejält, i lugn och ro, utan att bli störda av lektioner och sånt. Vi drack café
solo och tuggade croissanter så att smulorna flög och stojade lite lagom, så
där som bara ett gäng svenska lärare på vift kan.
När vi kom till incheckningen var vi överbokade. Känn på ordet, överbokade. Det
visste jag inte riktigt vad det var, men jag förstod att det inte var något
vidare, för de andra såg så upprörda ut. Det var faktiskt inget vidare heller,
det förstod jag när de andra förklarade för mig. Är man överbokad får man
nämligen inte komma ombord, för flygbolaget har tagit med för många passagerare
i hopp om att det ska bli återbud och det verkade inte alls bli några återbud,
utan vi fick stå och svettas och så var det bullrigt - det var faktiskt inget
roligt att vara överbokad.
Å andra sidan borde det ju vara väldigt roligt för
Gunnar, som tycker om när plan blir inställda - det blir mer spännande då,
säger han. Han hade åkt in till Madrid för att flanera och ta en öl. Så glad
han måste bli nu då, tänkte jag. Att vara överbokad måste ju vara ett strå
vassare - själva spänningsmomentet blir ju som mera utdraget när man får stå
och vänta och se kurskamrater och andra försvinna vid eventuella återbud och
man själv får stå och vänta och vänta. Inte var han överbokad inte! Fegt hade
han checkat in flera timmar i innan avgången och missade på så sätt möjligheten
att bli jätteöverbokad.
Vi frågade vad som skulle hända om vi, hemska tanke,
inte kom med planet till Oviedo, något som kunde vara intressant att veta.
Först förstod vi inte vad hon sa i incheckningen, men sen förstod jag att det
skulle vankas hotellrum i Madrid, med fin middag och frukost och sånt.
Plötsligt slets vi iväg av en annan incheckerska som raskt drog oss med till
gaten, svetten lackade och väskorna slängde och for. Till slut var det bara
Ruth, Wera och jag en ovieding som var överbokade. Nu hade vi ju kommit långt
och var bara lite överbokade om man säger så.
Incheckerskan såg våra vädjande
ögonkast och upprepade med en mild blick erbjudandet om en helnatt i Madrid för
säkerhets skull började jag mentalt förbereda mig för en natt i Madrid. Det var
väl inte så tokigt ändå? Tre rätters middag? Konjak till kaffet….. Då blev det
plötsligt ny fart på kalabaliken och vi fördes raskt ombord på planet och innan
jag visste ordet av var jag på väg upp i luften, sittande bredvid den
överbokade spanjoren. Han började prata engelska med mig och nu skulle jag väl
ha varit envis och pockat på att få prata spanska, men jag orkade inte.
Dessutom hade han varit i Miami, så han pratade ju engelska med en viss rätt. God mat?
Nu ska jag berätta om en annan som hade en viss rätt. Vi inkvarterades hos
värdfamiljer på kursorten och min värd var en ung trevlig biologistuderande som
hette Pedro. Han lärde mig mycket om ungdomens villkor i Spanien och han är
förmodligen den ende spanske flöjtspelande biolog som jag kompat på gitarr. Det
inträffade kvällen före vår separation, efter två dagars samboende. Om ni
tycker att det är konstigt att man flyttar från så trevligt folk, så kan jag
bara säga att det var det där med maten……
Pedro var inte vidare på att laga mat, nej det var han inte så bra på som att
spela flöjt och han var faktiskt inte något vidare på flöjt heller. Betänk
också den obehagliga överbokningen och min grundmurade skräck för magsjuka -
jag behöver bara komma till Danmark så får jag kväljningar! Pedro bjöd mig
första kvällen på en kycklingrätt med ris. Rätten tillagades i stekpanna och
han var försiktig med värmen så att kycklingen inte skulle bli genomkokt,
vilket gjorde att kycklingen vid serveringen var ganska så röder om bena.
Kycklingen låg dessutom framme på diskbänken när vi kom, inte för att jag
förstår varför, för han hade ingen frys. Han läste ju biologi och var kanske
djurvän och tyckte att det var för kallt för kycklingen i kylskåpet - inte vet
jag.
Under tiden kycklingen puttrade i stekpannan så gjorde han händer och
diskbänk rena med en mycket gammal, halv handduk som han måste ha missat att
skicka i tvätten i åtskilliga veckor ( och ska tro att smuts syns väldigt bra
på en vit handduk) allt för att det skulle vara fint och rent i köket. Med
förskäraren som han skar kycklingen med skar han sedan fruktsallad och gav den
sedan en duvning med handdukshalvan och allt jag hört om salmonella dök
plötsligt upp i huvudet och magen beredde sig på det värsta. Det hela lutade
alltså åt en toppenkväll vid middagsbordet! Toalettpapper på middagsbordet.
Pedro hade tänt ljus och det var stämningsfullt värre. För att den sparsamt
värmda kycklingen inte helt skulle förlora värmen helt och hållet, så hade han
omsorgsfullt täckt rätten med en halv handduk, samma halva som jag sett i
farten vid tidigare rengöringsbestyr. Handduken hängde fint ner och fuktade mot
hela ytan på kycklingrätten. Som servett användes en rulle skärt toalettpapper,
enkelt och trevligt - inget pjåsk.
På väg mot salmonella.
Dagen efter satt jag skakad på den enkla
britsen och tittade dystert ner på tårna och grubblade på vad jag skulle ta mig
till. Jag bestämde att jag skulle ta mig till en telefonkiosk och ringa till
min fru, som brukar ha bra idéer och alltid vet på råd. Alltså, snabbt ner på
stan och till en telefonica, med växelpengar som räckte till snabbrådgivning om
hur man undviker salmonella om man redan är smittad och lite annat småprat. Jag
har en väldig talang för att gå bort mig i städer, jag kan nästan gå bort mig i
Flen, där jag har bott i 23 år och då kan ni förstå att det är mycket lättare i
Oviedo, med 200 000 invånare. Glömmer man sedan kartan, så underlättas ju svårigheterna
betydligt.
Jag irrade i alla fall omkring på stan ett tag och lyckades på något
sätt ta mig till telefonkiosken i hörnet vid San Fransiscoparken, det som
vetter mot torget med statyn av en jättekvinna och där det finns ett klocktorn
på en av byggnaderna. Jag fick hjälp med att växla pengar i en turistbyrå av en
trevlig flicka som förklarade hur man ringer till Sverige från Spanien.
Ja herregud vad det är krångligt ibland, jag petade in mynt på mynt och
försökte ringa men alltid slog jag fel på någon siffra och fick hänga på igen
och hade jag tur så kom det lite slantar tillbaka och hade jag otur så kom det
inga alls. På så sätt förlorade jag 400 pesetas, ingen större summa kanske, men
själva misslyckandet tärde på självförtroendet och så var det så fuktigt i
luften. Efter fem minuters fumlande lyckades jag i alla fall trycka ner ett
antal 100-pesetas utan att slå fel nummer efteråt och helt plötsligt sa det
klick.Klockan klämtar för mig...
Det var sonen som svarade. Precis när jag skulle börja prata så började klockan
i tornet att ringa och det var inte måttligt vad den ringde heller. Svetten
rann utefter pannan och ner i ögonen och jag försökte förtvivlat få fram lite
information om mitt snara insjuknande i salmonella och att jag ville prata med
mamma, men sonen hörde ingenting eller i alla fall mycket lite, för han svarade
att han inte hörde. Tavlan med information om hur mycket pengar som finns kvar
i automaten tickade oförtrutet vidare och jag skrek gång på gång att jag ville
prata med mamma, men helt utan framgång, för sonen svarade att han inte hörde.
Klockan klämtar för dig, tänkte jag, fixerade blicken på den stinna madonnan,
tog ett djupt andetag och skrek: "Jag vill prata med mamma!"
Då slutade klockan klämta och min uppmaning ekade över torget. Folk inom tjugo
meters omkrets vände sig om och tittade fundersamt på mig. "Fan vad du
skriker", sa sonen, "tror du att jag är döv?" Det återstod då
150 pesetas av 300 och jag försökte förklara att jag inte hade tid att förklara
och att jag framförallt ville prata med mamma. "Hon är inte inne, vänta
ska jag springa ut och titta var hon är", sa sonen, sen försvann han och
sen försvann mina pesetas.
Jag övervägde om jag skulle ringa igen, men det verkade som om allting var helt
förgjort. Dessutom kom jag alldeles själv på att man kan köpa Lactófilus på
Farmacian som låg bredvid parken. Det gjorde jag och sen gällde det att snabbt
kuta in på en cafetería och ta en dos innan salmonellan hann bryta ut på
allvar. När jag hade parkerat mig på en barstol och beställt en café solo att
skölja ner det vita pulvret med, så började jag försöka att pilla upp
förpackningen med en tesked. Det var inte måttligt vad förpackningen var
motsträvig. Efter en minuts pillande for skeden ut på golvet och alla tittade
på mig - igen. Ja det var då som förgjort, men på nåt sätt så lyckades jag i
alla fall få upp burken. Jag lade en laddning på skeden och förklarade
skämtsamt för kyparen att det inte var amfetamin, men han bara tittade på mig.Glöm inte adressen!
Sen gick jag hem till Pedro för att se hur lunchen var. Nu hade jag inte tagit
med mig adressen till Pedro, så jag visste inte riktigt vart jag skulle gå för
att komma hem, men jag kom i alla fall ihåg de sista gatorna jag hade gått på.
Jag lyckades lokalisera en byggkran som stack upp över husen, den stod vid grannhuset,
och med hjälp av den informationen hittade jag i alla fall hem. Dessvärre kom
jag inte ihåg vilken ingång jag bodde i och jag ville inte gå och prova med
nyckeln i varenda port som en annan skummis. Men jag visste i alla fall vilket
hus jag bodde i….
Jag tänkte så det knakade. Sen kom jag på det, utsikten, utsikten från fönstret
i mitt rum på baksidan av huset! Där fanns en gång med två palmer, en på
vardera sidan - milda morötter vilken lättnad! Jag gick snabbt över till andra
sidan av huset, ställde mig i hörnet och började stega, ett, två, tre o s v
ända tills jag med 53 steg hade "kommit fram till utsikten". Sen gick
jag över till framsidan igen och stegade sen upp samma sträcka på framsidan, 53
steg framåt, tog fram nyckeln och öppnade porten - simsalabim!
Jag såg nu fram emot nya intressanta misstag på min kursort. Hur skulle det t
ex vara att få sitt kreditkort "uppätet" av en telebank efter att man
fumlat med koden och missförstått texten på tavlan? Jag kan tänka mig att det
skulle få mycket intressanta följder......En dikt till Asturias
Några rader till en rejäl region.
solen har molnen kring bergen släckt.
Här är det långt till solkustens heta sand!
Nej Asturias, du visar dig bara ibland
men då är du stor och keltisk och grann -
här dansas det inte flamenco minsann!
Här är det gaitan som klagar
här gäller andra lagar
här hos Pelayos barn….
När andra skamlöst lät morerna segra
stod Pelayo och hans män i en grotta och vägra!
Nej Asturias intar man inte så lätt!
Man får närma sig på annat sätt -
för Asturias betalar regn för sin dräkt.En dikt till mina båda
lärare på kursen
Poemas para mis profesoras del
Instituto Británico y Español.
de palabras gramaticales
y nos enseña a jugar.
Para que el alumno nunca se
aburra
y que ocurra
¡que no se atreve a hablar!
narrativa
nos enseña publicar.
En la enseñanza compresiva
es nuestra guía
¡no podemos fracasar!
¡Profesoras, por favor, profesoras!
nos quedan por aquí.
Estaréis en nuestros corazones..