Lumpen.

Jag gjorde lumpen 1964-65. Men först mönstringen! Jag kommer inte ihåg så mycket av den, men jag kommer ihåg två saker. Den ena var när vi skulle klä av oss i kalsingarna så att man kunde kunde bedöma vår fysik. Alla hade kortkalsonger, utom en stackare som hette Persson, jag minns inte hans förnamn, men han var från Gillbo, utanför Älvkarleby. Han hade vita, på gränsen till gula långkalsonger och fick schavottera under vårt jubel - en liten försmak av hur det kunde gå i lumpen om man inte rättade in sig i leden. Killen var klasskompis med mig och han var lite gammaldags till både uppförande och utseende, så det är klart att han hade långkalsonger!

Den andra episoden var när vi skulle redogöra inför mönstringsnämnden vad vi hade för arbeten. Där satt befäl av alla möjliga grader. På frågan vad jag gjorde så svarade jag helt sanningsenligt att jag var provtagare. Det visste de inte vad det var, så de slog frenetiskt i ett slags yrkeslexikon, men utan större framgång. Då sa en av dem:

- Ja, men kan du inte berätta vad du brukar göra och vad man blir sen då?

Joodå, det kunde jag och jag berättade att jag tog prov på massan och så där, men det klarnade ändå inte för herrar befälen.

Desperat frågade en:

- Ja men, vad blir man sen då?

- Man blir blekare sen, svarade jag samarbetsvilligt, vilket utlöste stor munterhet bland dem när de i andanom såg hur jag gick omkring och blev blekare och blekare….

Ytterligare förklaringar vad en massablekare gjorde! Och massablekare fick det bli, fast jag inte blivit blekare än. Så blev jag alltså värnpliktige massablekaren Gert Forsström med nummer 1355.

 När jag kom in på logementet, eller luckan, som det kallades så låg värnpliktige Jansson och gjorde armhävningar. Det visade sig att han var väldigt bra på det - han gjorde 90 stycken utan att se nämnvärt medtagen ut. Det visade sig också att det var i stort sett det enda han var bra på. Jag döpte honom till Pluto, för han såg ut som en ledsen hund när han gick med öronlapparna hängande på sin gröna M59-mössa.

Sen bodde där alltså ytterligare några personer som jag inte minns så bra. Det fanns många killar från Skåne, ungefär hälften var skåningar och många av dem vantrivdes. Jag trivdes faktiskt ganska bra i lumpen. Jag gillade det där ansvarslösa, den inrutade tillvaron där man gick omkring och marscherade lite, sköt lite kanon och fick god mat - för det hade man både i Norrtälje och på Väddö.

Vår troppchef var lite fin i kanten och berättade för oss att han var fänrik, och det, det var fint det. Han var 23 år och helt humorfri. Vi var 19-20 de flesta av oss och vi tyckte att han var urlöjlig.

Något som var väldigt viktigt var att lära sig befälens gradbeteckningar. Det gick väl bra för de flesta av oss, men en sån som Jansson hade förstås svårigheter att dunka in det där. En del hade inga svårigheter, men gjorde sig dumma och sa fel med flit. En sån var Wikström.

Wikström var från Stockholm och var student, vilket jag upplevde som mycket märkvärdigt på den här tiden. Han var lång, rödhårig, småfjunig i ansiktet och hade batteriförbud (=kompaniförbud, d v s han fick inte gå ut ur kompanibyggnaden på fritiden) för det mesta p g a något hyss han gjort. Om jag har förstått det rätt fick han frise-del p g a att han var så djävlig mot våran troppchef.

 En dag stod vi uppställda i en fyrkant och skulle ha en lektion i gradbeteckningar med fänriken som befälhavare. Den gick till på det viset att fänriken förflyttade sig runt i fyrkanten av rekryter och ställde frågor i stil med: Om jag har tre streck som gradbeteckning, vad är jag då?

Det här gick bra för det mesta, men när han kom till Wikström så körde han fast. Stackarn! Han begrep aldrig att Wikström stod skyhögt över honom när det gällde intellektet!

När han kom fram till Wikström så ställde han samma fråga med variationen att han tog sig själv som exempel, genom att peka på sin enda stjärna och fråga:

- Vad är jag om jag har en sån här gradbeteckning?

- Ni är Henrik, svarade Wikström rappt.

Jubel utbröt i fyrkanten! Fan vad han är fräck, tänkte alla beundrande.

- Wikström, nu tar vi det här en gång till:

- Vad är jag om jag har en sån här gradbeteckning?

- Ni är Henrik, svarade Wikström lika rappt och med mycket stark betoning på Henrik.

Nu började fänriken bli lite grym och utbrast:

- Wikström, för helvete, om ni inte svarar ordentligt nu så blir det batteriförbud!

- Vad är jag om jag har en sån här gradbeteckning?

- Ni är fänrik, svarade Wikström.

- Det är bra Wikström, sa fänriken lättat.

- Ja Henrik, sa Wikström.

Nu blev det ett liv utan like och fyrkanten av mannar som försökte kväva sina skrattsalvor böljade fram och tillbaka medan ansiktsfärgen både steg och avtog på fänriken. Wikström var gravallvarlig som vanligt och visst, det blev en veckas batteriförbud.

En annan gång gick vi vakt. Fänriken var dagskramla, d v s var vaktchef med en plåtbit på bröstet som markerade att det var han som var basen. Wikström hade han utsett till adjutant, så att han skulle få möjlighet att djävlas med honom. Att se Wikström misslyckas med att hissa flaggan under fänrikens ledning var ingen dålig underhållning!

En kväll satt Wikström i vaktkuren med oss andra och snackade, när det ringer i telefonen. Det är fänriken som ringer, rätt så upprörd, och vill tala med adjutanten,
d v s Wikström. Vi frågade förstås vad han hade gjort nu då.

- Ähh, jag bäddade säck åt ´en….

Gapskratt förstås, och vår beundran för Wikström steg ytterligare ett hack.