"Det var samma - det blir ändå ingenting gjort!" Citat från min tid som rostskrapare på Högmarsö

  Den 15/6 2004 åkte Kerstin och jag  till Åland. På återvägen satt vi och såg skärgården glida förbi och vi försökte som vanligt hitta Furusund, för att om möjligt också hitta Högmarsö, den ö där jag jobbade som rostskrapare och allt i allo när jag var 23 år. På tidigare resor hade vi alltid misslyckats i vårt sökande efter ön, men den här gången rådfrågade jag en herre som stod bakom oss. "Det där är Furusund", sa han, "snart kommer Högmarsö".

  Skulle vi lyckas den här gången? Jo då, efter en stund ser vi Högmarsö och det som jag var intresserad av, Furusunds slip, min arbetsplats en sommar för länge sedan. Vi såg den typiska, stora rödfärgade byggnaden, som en stor lada med ett rektangulärt utrymme utan vägg i fronten. Där spelade man upp båtarna och släppte ned dem när de var klara. En ny silhuett hade dykt upp, en stor kran (som tidigare, visade det sig,  hade suttit på bärgningsfartyget Belos). Då kom Kerstin på idén att vi skulle kombinera vår resa till pappas och mammas grav i Västland med ett besök på Högmarsö. Vilken fantastisk idé! Två dagar efter for vi!

  Det var inte lätt att hitta vägen. Svårast var det att ta sig fram till Svartnö. Genom min vän Runo, som jag träffade på Högmarsö och haft kontakt med alltsedan dess, visste jag att man inte längre behövde åka skärgårdsbåt som tidigare. Förr åkte man med båten Hugin från Solö, nu finns det bro till Svartnö och därifrån kan man åka färja (invigd 1971, tre år efter att jag hade arbetat där) till Högmarsö. Vi åkte ner till bryggan i Solö och där frågade vi en man hur man skulle åka. "Fortsätt en bit framåt, så ser ni avtaget till färjan", sade han. Vi följde rådet och snart var vi ombord på färjan, som kostade 60 kronor t o r.

  När vi korsat sundet och åkt av far vi på måfå, vägen från färjan har jag aldrig åkt tidigare. Så småningom kommer vi fram till affären, som ska öppna om en vecka (den 24/6). Innan vi åkte ombord på färjan frågade jag en dam som satt i en Saab vad det kostade att åka och hur ofta färjan gick. Henne träffar vi nu igen vid affären. Hon heter Ulva och har drivit affären i många år. De köpte huset som sommarhus (1969 om jag minns rätt, alltså året efter att jag arbetade där), men tyckte det var synd att inte affärsverksamheten skulle fortsätta. Så de fortsatte verksamheten!  Numera kommer deras dotter hem från Canada för att driva affären, numera en ICA nära-butik,  under sommaren - fantastiskt, eller hur?

  Av Ulva fick vi också veta lite om de människor som jag arbetade med. Att förmannens hustru hade avlidit förra året och att de andra som arbetat där också var döda. Barackerna där vi sommarjobbare bodde inkvarterade hade rivits. Hon "gav oss lov" att passera nere vid kajen, för att vi skulle kunna komma fram till slipen.

  När vi passerat förman Adolfs hus, så var vi framme vid slipen, c:a 100 meter från affären. Där dyker det upp en mycket reslig ung man som ser lite frågande ut. Han presenterar sig som Tomas. Jag berättar att jag arbetat som sommarjobbare där för länge sen och att jag vill visa min fru den plats som jag pratat om så mycket. Han sätter omedelbart igång med att guida! Jag tycker förstås att det är jättekul att det fortfarande bedrivs verksamhet med båtar på slipen (om jag förstått det rätt har verksamheten varit nedlagd tidvis. Det har varit slip där sedan 1872).

  Han berättar att numer drivs verksamheten på så sätt att folk får hyra in sig och arbeta med sina båtar på slipen. När jag var där bestod det mesta jobbet i att dra upp pråmar, skrapa rosten på dem, slå vattenlinjen och måla dem. Sen åkte de ner i sjön igen. En och annan färja dök väl också upp för behandling. Alltså en helt annan verksamhet i dag än tidigare. Hela tiden fotograferar jag för att kunna dokumentera. Tomas berättar om byggnaderna. Och om båtarna som ligger där, en del halvfärdiga och en del som kommit lite längre i processen. En båt Saint Louis har använts som sanerare vid oljeplattformar. Det ligger en båt som har varit någon slags militärbåt. De köpte varvsägaren in tolv av och har sålt alla utom två. De har mycket bra sjöegenskaper. Där ligger också ägarens eget upprustningsobjekt, med tre nymålade master liggande framför sig på babordssidan. Tomas håller på att rusta en båt som han sen ska ha som husbåt (om jag förstod det rätt). Tänk vad fantastiskt - att bo på en båt inne i Stockholm, och sen, rätt var det är bara kunna kasta loss och åka dit näsan pekar? Där ligger också en jättefin båt som heter Nordic Star, en tvåmastare som antingen är väldigt välbehållen eller också mycket smakfullt renoverad.

  Jag berättar lite om hur det var när jag jobbade där 1968. Om att vi bodde i baracker ovanför och att vi brukade meta abborre från bryggan med bara metrev. Ibland var det ju tufft och vi tyckte kanske att Adolf var lite orättvis ibland, när vi gjort vårt bästa och ville ha nya arbetsuppgifter och han avslutade med kommentaren: "Ah, det var samma, det blir ändå ingenting gjort". Men det tyckte Tomas var ett bra uttryck och lovade återintroducera det på Furusunds slip. Ja tänk vad en Ålandsresa, som leder till en Högmarsöresa kan leda till mycket!

  Efter att Kerstin fotograferat mig tillsammans med Tomas och sedan framför en liten kran framför det hus där Adolf bodde, så drar vi iväg mot fastlandet igen. Några bilder på färjan igen innan vi åker iväg mot vandrarhemmet i Dannemora, en gammal gruvarbetarbostad från början av nittonhundratalet. Den verksamheten lades ner för ett antal år sedan. Och i dessa tider av företagsflytt och nedläggningar är det roligt att se att folk startar verksamheter, verksamheter med gamla traditioner med nytt och förändrat innehåll!, som man gjort på Högmarsö och Furusunds slip!

  Men kom bara ihåg en sak: Det var samma - det blir ändå ingenting gjort....