Under mina år i Tierp åkte vi ofta till Strömsberg där min mormor bodde. Hon var änka efter Gustav Adolf Malmberg, som hade varit hammarsmed och ledare för bruksorkestern på bruket. Jag hann aldrig träffa honom, tyvärr, för han dog året innan jag föddes. Men det var något som jag inte tänkte så mycket på då, för det räckte gott och väl med mormor som var en fantastiskt fin människa, som betydde mycket för mig under min barndom och henne tänker jag tillbaka på med stor glädje.

Efter morfars död  bodde mormor kvar i sitt hus på bruksgatan ända till sin död och hos henne bodde också min moster Ruth. Min mamma Nanna och Ruth träffades ofta hemma hos mormor och var väl de två syskon som hade mest kontakt med varandra. De tog väl hand om mormor tillsammans med morbror Axel och morbror Sune som med sina familjer också bodde på bruket. Moster Ruth minns jag som väldigt vänlig och väldigt vidskeplig; lade man nycklarna på bordet när hon var in närheten så åkte de raskt ner igen med en förmaning att man inte skulle göra så igen utan närmare förklaring varför. Hon var nog inte heller främmande för att det fanns både vättar och troll. Jag blev väl också hennes barn eftersom hon var gammal ungmö och inte hade egna barn.

Ved i vedbod.

Att komma till mormor var spännande på många sätt. Där fick man gå med till vedbon och hämta ved i en i vedhämtare, spänta stickor och sen lägga veden i en vedlår, som jag tror var grönmålad. Lukten av ved och kåda blandade sig med de övriga dofterna och bidrog till atmosfären hos mormor och moster Ruth. Kakelugn och vedspis var också något "nytt" för ett barn som var vant vid att ha elektrisk spis och värme från panna i källaren. Fascinerad tittade jag på när moster Ruth fiskade upp spiselringarna på spiskroken.

Vinden och högsta vinden.

När vi var hos mormor låg vi alltid på vinden, i en stor säng som stod högt uppbäddad när den inte användes och som hade knoppar på gavlarna. I fönstret i vindsrummet stod det alltid ett nipperskrin i papp, blått-, grått- och vitspräckligt med en glasknopp att öppna med. Det skrinet var det spännande att sitta och titta i, det hade flera fack och där låg det knappar och nålar, broscher och tryckknappar, hårnålar och långa skruvar som skulle vara till innerfönsterna när det sattes in inför vintern. Där fanns också små flugsvampar, såna där som man lade på bomullen som låg mellan fönstren förr i tiden. Ja, det fanns många småsaker som man tyckte var omåttligt spännande. Men det mest spännande var ändå att få gå upp på "högsta vind"!

För att komma upp till högsta vinden  fick man gå upp för ytterligare en trappa och däruppe fanns det inget elektriskt ljus, vilket ju också bidrog till stämningen. I skenet av ett stearinljus kunde man beskåda bobiner, gamla spinnrockar, vävstolar i delar och korgar med matt-trasnystan och jag tror t o m att det fanns mjärdar där, eller så stod de i snickarboden ovanför dasset. Skuggorna och fantasin fick näring inför nattens drömmar, som ofta väckte mig - när jag inte väcktes av min växtvärk.

Piller och sånt.

Mormor hade så spännande tabletter och flaskor med allt möjligt i. De fanns på bordet där änglaspelet brukade stå vid jul. Hon hade en sorts tabletter som hette Eucalyptus (jag tror att de finns kvar än) och dem löste hon upp i mjölk och så fick man dricka det när man var kall eller om man var förkyld. Då kunde man också få Oleum Basileum som fanns i en lång smal flaska och det fick man äta på en sockerbit, precis som kamfer, för att lindra hosta. Fast godast var Emser, de var skära och söta, men de åt man som vanligt och de var som inte lika spännande.

Var man riktigt förkyld och framförallt snuvig så bestods man med en riktig hästkur - terpentin i vatten som ångades och som inandades med huvudet under en handduk ovanför terpentinblandningen, och terpentin var det ingen brist på eftersom pappa var målare. Huruvida det var nyttigt har jag aldrig fått klart för mig, men nästäppan lossnade och det var ju huvudsaken.

(Jag minns en gång när jag var i Tyskland på studieresa med mina kolleger på skolan. Jag hade brutit tre revben och tvekade om jag skulle åka med, men for väl ändå. Väl på tåget så kände jag att en influensa var under uppsegling och framme i Berlin så hade den blivit en praktförkylning, vilket gjorde att det inte blev så bevänt med studierna. Jag fick mest ligga på hotellrummet och träna min tyska genom att titta på teve och försöka låta bli att hosta, och om jag ändå hostade, försöka låta bli att skrika högt av smärtan i bröstkorgen. På apoteket fick jag kamferdroppar att droppa på en sockerbit - precis som hos mormor! Jag vet inte om de var så effektiva men jag vet att de väckte en hel del minnen från min barndom i Strömsberg, vilket ju ändå gav en viss lindring.)

Gården.

På gården mellan huset och vedbon hade mormor ett grönsaksland med svart och myllig jord som såg helt annorlunda ut än den lerjord som vi hade på grönsakslandet i Tierp. Där växte dill och persilja, rödbetor och morötter - och så potatis förstås. I hörnet av landet stod en stor rugge löjtnantshjärtan med helt osannolikt stora blommor som var roliga att pilla på, för de svängde så roligt. Där kunde man gräva mask i kanten av landet, men det gick också att gräva mask bakom uthuset som låg på vägen mot dasset, men då fick man vika undan skelörten och akta sig för nässlorna. För det mesta fick man vita, feta och slöa daggmaskar som hamnade i burken och ofta blev man nässelbränd.

Dassen.

Det låg en lång länga dass bakom uthusen. Där disponerade Malmbergs en holk med två fjölar. Den hade hög fallhöjd, så luftkvalitén var betydligt bättre vid behovs uträttande än i en modern vattentoalett. Väggarna var täckta med bilder från veckotidningar, mest Allers, och kungar och drottningar, sessor och lillprinsar tittade ner på den som gjorde sina behov. Det var ganska otäckt att gå på huset när man var liten och mamma inte längre tyckte att hon skulle gå med, fast det gällde att inte visa sig mörkrädd.

På baksidan fanns morfars snickarbod - en av flera - jag vet inte om det hörde en snickarbod till varje dass. Där fanns det spännande verktyg, sågar som var spända med rep och en träpinne, borrar och drillborrar och stora rubankar, nät och mjärdar efter morfar som brukade sälja fisk på söndagar. Jag har hans besman och det brukar vi använda när vi väger gösar och gäddor som han vi tar i Yngaren i Sörmland.

Köpa mjölk.

Att köpa mjölk i Strömsberg var inte som att gå till mjölkaffären i Tierp och handla inte. Nej, i Strömsberg fick man poletter av mormor och sen fick man gå till lagårn och handla mjölk i kruka. Jag minns att jag brukade lägga poletterna i mjölkkrukan och en gång glömde jag ta ur dem innan påfyllningen, så mjölktanten fick hälla ut mjölken igen för att få tag på poletterna. Det var inget vidare och jag glömde aldrig mer att ta ut poletterna innan jag lämnade krukan.
På kvällarna var svalorna i full gång med att jaga insekter och de for skriande genom luften. Kring lagårn var det extra många svalor, eftersom de många takstolarna gav en fin "grund" för svalbon. På överhuvudtaget alla byggnader stack takstolarna ut och i änden på varje takstol satt det fastsmetat ett svalbo. Skymningen och kvällarna var det jag bäst minns av somrarna. Det ljudet är det verkliga sommarljudet och att ligga och lyssna på svalorna innan man somnar är en riktig lisa för själen.

Plocka fisk och slänga slask.

När man släppte på vatten från dammen så fylldes alla smågölar på nedströms nedanför den bro som ligger längst mot bruksgatan. Då var det ett allmänt folknöje bland barnen, och speciellt bland pojkarna, att krypa omkring bland stenarna och sticka in händerna i alla möjliga springor och prång för att få tag på abborrar och snorgärsar. Man klättrade ner med fotfäste mellan de stora stenblocken på sidan av bron och t o m min pappa Henry, som annars inte tyckte så mycket om att leka, var med och plockade gärs i skrevorna - barnasinnet fanns någonstans i alla fall. Hade man tur kunde man få tag på en simpa...