Svenska ortnamn.

Det finns sex miljoner svenska ortnamn; de flesta av germanskt ursprung. Undantagen är de finska och samiska namnen.Den här korta sammanfattningen kan lämpligen inledas med ett litet citat ur Den svenska historien del 1:"Som regel kan man inte utifrån ett namns moderna form dra några säkra slutsatser om namnets ålder eller egentliga betydelse".

Namn från äldre järnålder.

Vi, -vi

• Uppträder oftast i ö Sverige. Kommer av vi, helig plats, offerplats eller bara helig
• Ordet finns kvar i det tyska Weinachten, som betyder de heliga nätterna och i vigsel och viga
• Ordet är besläktat med det latinska victima, som betyder offerdjur eller offer (jmf engelskans victim = offer)
• Några exempel på namn från den perioden: Odensvi, Torsvi, Frövi och Ullevi
• Från samma tid kommer namn som slutar på tuna, löv eller lev (lev=arvedel)
•  

-inge, -unge, och –unga

• De flesta innehåller genitiv plural av personbeteckningar eller ett geografiskt grundord.
• Ofta har de motsvarigheter i tyskan, t ex Göttingen och Lothringen
• Några exempel:
• Aklunga (av Akle) Numera Acklunga
• Svaertinge (av Svart) numera Svartinge
• Utrunga (av sjön Uttran) Numera Uttringe
• Märk! Många namn med den här typen av ändelser har helt annat ursprung!
•  

-hem, -um, och –om

• Oftast har denna ändelse betydelsen bygd och inte bara enskild gård (jmf tyskans Heimat).
• De här namnen är västsvenska namn. De finns även i Norge, t ex Trondheim.
• Det är sällan som personnamn förekommer i första ledet. Vanligast är djur- och växtnamn samt terrängbeteckningar.
• Några exempel: Berghem, Dalhem, Askjum, Häggum, Lindome och Bjurum (av bäver – jmf Bjuren)

Läs mer i Harry Ståhl, Ortnamn och ortnamnsforskning.

Tillbaka till Komvuxsidan! Tillbaka till historiesidan!